Sprutande njutning under eken

Det började med regnet. Tunga, heta droppar som föll ur en sommarhimmel mättad av åska och åtrå. Skogen var tät och tyst, men bar på något. Något rått. Något som darrade i varje trädstam, i varje fuktig doft av jord, kåda och längtan.

De gick utan att tala. Bara andetagen avslöjade spänningen mellan dem. Hon bar en tunn klänning som klibbade mot huden, och varje steg visade konturerna av hennes kropp tydligare. Brösten svällde under tyget, vårtorna pressades ut som svar på regnets kyla. Han gick bakom henne, blicken fast vid svanken, vid hur tyget smet åt kring hennes rumpa. Kukens tyngd var obekväm i byxan, men han ville inte röra vid sig själv. Inte än.

Eken reste sig mitt i gläntan. Grov. Ensam. Väktaren över det som skulle ske.

”Vi kommer bli genomblöta,” sa hon med ett snett leende, utan att se på honom.

Han svarade lugnt, med mörk underton:
”Det gör dig bara ännu vackrare.”

Hon lade handen på barken. Lät fingrarna följa sprickorna. Lutade sig fram, drog in doften av trä och våt mossa. Regnet rann längs hennes rygg, mellan skulderbladen, ner i svanken. Hon ställde sig med benen lätt isär. Långsam. Inbjudande.

”Vänd dig om,” sa han, nu alldeles nära.

Hon lydde. Mötte hans blick.
”Du vill ta mig här?” frågade hon, med låg röst.

”Jag vill ha dig mot det där trädet tills du sprutar över mina fingrar,” svarade han.

Hennes leende blev djupare.
”Gör det då.”

Han drog upp klänningen och slängde den åt sidan. Naken under. Hennes hud glänste av regn, brösten studsade lätt i takt med andetagen. Han föll ner på knä, kysste hennes mage, sänkte sig mellan låren. Hennes fitta var redan svullen, öppen, bultande.

”Smaka på mig,” flämtade hon. ”Släpp loss mig.”

Han gjorde det med glädje. Tungan arbetade mjukt, cirklande, varm. Fingrarna gled in i henne, krokade sig djupt uppåt. Hon kastade huvudet bakåt, grep tag i eken.

”Där… åh… där!”

Hennes höfter rörde sig kraftfullt mot honom. Kroppen började skälva, som om någonting byggde i henne som hon inte kunde kontrollera.

”Jag… jag kommer… jag kan inte hålla tillbaka…”

Hon exploderade.

En häftig ström av vätska sköt ut ur henne, skvätte över hans hand, över mossan. En fontänorgasm som fick hennes lår att darra, magen att krampa, munnen att forma ett ljudlöst skrik. Han höll kvar sina fingrar, såg henne spricka upp i njutning, vild och naken.

När hon landade, flämtande, med blicken fortfarande grumlig, sa han:
”Är du redo för min gunst nu?”

Andlöst nickande hon.

Han reste sig, kuken stolt, hård, svullen av begär. Ställde sig mellan hennes ben. Pressade ollonet mot hennes öppning, gled långsamt in. Djupare. Hela vägen.

”Jag ger dig min gunst,” viskade han. ”Med varje stöt. Varje pulsslag.”

Han började röra sig. Långsamt först. Kukens tyngd pressade hennes inre i vågor. Hon gungade med honom, drog honom närmare. Hennes naglar klöste mot hans rygg, regnet trummade på deras kroppar.

”Du fyller mig så djupt…” flämtade hon. ”Jag vill känna dig ända upp i halsen.”

Han stötte hårdare nu, snabbare, med kraftfull precision. Mossan under dem blev hal av regn, kroppsvätskor och jord.

”Du är gjord för mig,” andades han mot hennes hals. ”Så tät. Så levande.”

Han förde sin hand ner mellan deras kroppar. Fingrarna fann hennes klitoris – svullen, känslig – och han rullade den med fasta, små cirklar, precis som han visste att hon älskade.

”Där… ja… håll kvar,” flämtade hon. Hennes höfter började darra igen, bäckenet sköt upp mot hans hand.

”Jag vill känna dig spricka runt mig,” viskade han i hennes öra. ”Jag vill att du kommer på mig.”

Han ökade trycket med fingertopparna samtidigt som stötarna blev kortare, djupare. Hennes andetag förvandlades till vilda rop av njutning.

”Jag kommer… jag sprutar igen… sluta inte… släpp mig inte…”

Just där – med hans kuk djupt i henne och fingrarna lekande över hennes klitoris – kom hon igen. En ny våg, en ny fontän, som sköt ut ur henne i pulser. Varmt. Våldsamt.

Han tryckte sig in till roten, stönade hårt och tömde sig i henne, kuken pulserande, satsen blandad med hennes våta, skälvande extas.

De låg kvar i mossan. Tysta. Regnet fortsatte över dem som ett täcke. Deras kroppar var fortfarande sammanflätade. Hon log, svag i musklerna, men stark i blicken.

”Ingen har någonsin fått mig att spruta så,” viskade hon. ”Aldrig som du.”

Han drog fingertopparna över hennes mage, ner över blygdbenet, där det ännu rann av honom.

”Jag ger dig bara det du ber om,” svarade han.

Eken stod kvar. Stark. Rotad. Ett tyst vittne till vad som föddes i regnet.