Hans röst i mitt öra

Mörkret gjorde rummet till något annat. Allt tystnade. Jag låg i sängen i bara ett tunt linne, huden varm mot lakanen. Hörlurarna tätt mot öronen. Hans röst var där – som en viskning över huden, som om han låg bakom mig och andades längs nacken.

– Vad har du på dig?

Jag log. Lät honom vänta. Bara min andning svarade.

– Bara linnet. Inget mer.

Hans andetag ändrades. Jag hörde det tydligt – hur han såg mig för sitt inre: naken under tyget, mjuk, redo.

– Är du varm mellan benen nu?

Min hand vilade redan där. Fingrarna gled långsamt över magen, neråt. Jag rörde vid mig själv utan att säga ett ord. Det behövdes inte. Han hörde det ändå.

– Tänk att det är min tunga. Bara ytterst, över klitoris. Cirkla långsamt…

Jag följde honom. Lät fingertoppen leka, känna hur svullet det redan var. Pulsen slog där nere.

– Är du så våt för mig?

Jag svarade med ett stön. Ett lågt, darrande ljud som trängde genom tystnaden.

Min andra hand gled upp till bröstet, knep lätt över tyget. Kroppen böjde sig, sökte mer. Och han styrde mig. Med bara rösten. Med bara orden.

– Tryck lite mer nu. Låt mig höra dig försvinna i det.

Allt brast. Ett skälvande ryck, sen släppte allt. En varm våg, rullande mellan låren, fukt som rann och fläckade lakanen. Jag viskade hans namn precis innan kroppen välvde sig mot mörkret.

– Så ska det låta…

Jag låg kvar, öppen, skakig. Hans röst vilade kvar i mig som ett efterljud.

– Nästa gång, viskade han, kommer jag få dig att spruta över mitt ansikte. Och jag ska dricka upp varje droppe.

Och jag visste att han menade det.