Vågar du?

Du vilar i min säng, helt utlämnad åt nuet. Dina ben är varsamt fästa vid sängramen, handlederna hålls stilla av kalla, blanka handklovar. Du ligger i ett perfekt “X”, kroppen spänd av förväntan. Ögonbindeln skymmer din blick, men förstärker varje andetag, varje ljud, varje beröring.

Du hör hur mina klackar ekar mot golvet, ett långsamt, självsäkert mönster som berättar att jag cirklar runt dig, betraktar dig i tysthet. Du känner när mina fingrar lätt kontrollerar knutarna vid dina anklar – inte för att du tvivlar, utan för att du ska veta att du är helt i mina händer.

Plötsligt – en annan känsla. Något kallt, lent och retfullt sveper över din hud. Försiktigt, långsamt, från dina fötter upp över dina ben, din mage, ditt bröst – hela vägen till ditt ansikte. Doften av läder hänger i luften. Du förstår. Det är en piska – men inte som ett hot. Den retas. Utforskar.

Så frågar jag, med ett leende i rösten du inte kan se men tydligt kan känna:

Skulle du våga överlämna dig helt… till mig?