Sammet

Rummet badade i det varma skenet från sena eftermiddagssolen. Ljusets mjuka strålar föll genom spetsgardinerna och ritade mönster över trägolvet, över hennes rygg där hon låg på den breda bädden – halvt på sidan, halvt på mage.

Lakanen var skrynkliga, som om någon rört sig rastlöst. Hennes hud glödde svagt i det gyllene ljuset, varm efter dagen, len av värme. En fot vilade utanför sängen, tårna nuddade svalt golv. Fingrarna låg slappa bredvid hennes ansikte, långsamt rörande vid det skrynkliga tyget.

Bakom henne – ett andetag, tungt och kontrollerat. En hand mot hennes midja, stadig och närvarande. Trygg, men med en tydlig hunger. Fingrar som lärde känna hennes hud, långsamt, som om varje millimeter var värd att minnas. Inget hastades.

Hennes rygg svarade med en nästan omärkbar båge. Kroppar som inte behövde ord. Allt talades genom rörelse, genom hudens språk – den långsamma dansen mellan två människor som kände varandras rytm. En lätt kyss, ett knappt märkbart tryck av läppar mot nacke, höft, rygg.

Luften blev tung av något annat nu. Inte värme, inte solsken – något mer laddat. Blickar som aldrig behövde mötas för att förstå. Hon lät handen söka sig bakåt, över lakan, över honom. Bara en lätt beröring.

Rummet stod stilla. Tiden också. Endast rörelse, endast närhet, endast andetag mot varm hud. Och ett långsamt, stilla uppgående i varandra – som om världen inte längre fanns kvar.