När natten viskar ditt namn

Rummet var dämpat i ett gyllene sken från de levande ljusen som stod på rad längs bokhyllan. Ett mjukt regn smattrade mot fönsterrutorna och skapade en rofylld rytm som matchade hennes hjärtslag. Anna satt i soffan, invirad i en tunn kimono, när dörren plötsligt öppnades.

Han kom in med ett leende som fick hela rummet att fyllas av värme. Blickarna möttes, och utan ett ord rörde han sig nära henne, så nära att hon kunde känna hans andetag mot sin hud.

Han sträckte ut handen och lät fingrarna vila lätt på hennes nacke, vandrade långsamt ner mot hennes axlar. En elektrisk spänning for genom hennes kropp, och hon lutade sig in mot honom, längtande efter mer.

Hans läppar följde hennes hals, mjukt, nästan vördnadsfullt. En kittlande känsla spreds och hon slöt ögonen, helt överlämnad till stunden. Tystnaden fylldes av deras andetag och regnets stilla trummande.

Allt runtomkring försvann när deras kroppar sökte varandra i en tyst dialog, en dans där varje rörelse var full av lust och ömhet. När natten viskade deras namn kändes det som om världen hade krympt till bara dem två — och inget annat spelade någon roll.